Gemenskap.
Jag såg precis på filmen "Tillsammans" gjrod av Lukas Moodysson och jag har alltid beundrat filmen för dens liksom härligt genuina 70-tals känsla av något nytt och kärleksfullt i världshistorien.
Jag har sett den så många gånger förrut, men nu när jag själv satt helt SJÄLV och såg på den, i min ensamhet under en lördagkväll hajade jag till. Jag förstod någonting, jag kände vad filmen ville säga till mig, till världen.
Och det är klart att filmen alltid har sagt samma sak, den har ju inte förändrats. Men jag själv.
Att vara ensam, är att vara omänsklig. Det finns en så oerhört vacker scen i Tillsammans där två män möts, genom att Birger (som spelas av Sten Ljunggren), den gamla gubbens toa har gått sönder, och Rolf (spelad av Mikael Nyqvist), den numera ensamstående pappan som knappt träffar sina barn och sitter hemma och super som är rörmokare, kommer hem till Birger för att laga toan.
När Rolf är klar frågar Birger om inte Rolf vill ha en öl, och Rolf tackar ja.
Så där sitter de, två medelålders eller äldre män och dricker bers. Båda med något gemensamt, båda är ensamma. Sårbara. Omänskliga.
Men det finns en grej med att vara ensam som strular till det när man egentligen vill vara med andra människor, då man inte egentligen har någon till hands; och det är sårbarhet. Att klä av sig naken, ställa sig framför en främmande människa och säga:
"Det här är jag, vill du ha mig?"
Gustav Fröding skrev underbara dikter om just det.
Iallafall,
i Tillsammans så förstår Birger att Rolf är en person han tycker om och vill umgås mer med; men han har ingenting som är sönder, ingenting behöver lagas och det finns därmed ingen ursäkt för att ringa Rolf; förutom den där han är sårbar, och faktiskt bara ringer och säger: "Hej, jag tyckte det var jätte trevligt att umgås med dig, vill du göra det igen?"
Så vad gör Birger? Jo, han skruvar själv på något sätt upp en packning eller något under handsfatet så Rolf kan komma över igen, och det gör också Rolf. Men Rolf tycker det är så konstigt att packningen bara har gått upp av sig själv.
Och då händer det, ett möte mellan två människor som är så magiskt: Birger säger:
"Du, helt ärligt var det jag som gjorde det där. Ja, jag tyckte det var så trevligt sist vi pratades vid så ja, jag gjorde det där."
Och Rolf bara skrattar och tycker, visst, gubben är lite tokig men ändå härlig. Och det slutar med att de dricker kaffe tillsammans. Tillsammans, smaka på ordet. Tillsammans.
Tillsammans är vi starkare.
"Hällre äta gröt tillsammans, än fläskkotlett ensam"
Jag har sett den så många gånger förrut, men nu när jag själv satt helt SJÄLV och såg på den, i min ensamhet under en lördagkväll hajade jag till. Jag förstod någonting, jag kände vad filmen ville säga till mig, till världen.
Och det är klart att filmen alltid har sagt samma sak, den har ju inte förändrats. Men jag själv.
Att vara ensam, är att vara omänsklig. Det finns en så oerhört vacker scen i Tillsammans där två män möts, genom att Birger (som spelas av Sten Ljunggren), den gamla gubbens toa har gått sönder, och Rolf (spelad av Mikael Nyqvist), den numera ensamstående pappan som knappt träffar sina barn och sitter hemma och super som är rörmokare, kommer hem till Birger för att laga toan.
När Rolf är klar frågar Birger om inte Rolf vill ha en öl, och Rolf tackar ja.
Så där sitter de, två medelålders eller äldre män och dricker bers. Båda med något gemensamt, båda är ensamma. Sårbara. Omänskliga.
Men det finns en grej med att vara ensam som strular till det när man egentligen vill vara med andra människor, då man inte egentligen har någon till hands; och det är sårbarhet. Att klä av sig naken, ställa sig framför en främmande människa och säga:
"Det här är jag, vill du ha mig?"
Gustav Fröding skrev underbara dikter om just det.
Iallafall,
i Tillsammans så förstår Birger att Rolf är en person han tycker om och vill umgås mer med; men han har ingenting som är sönder, ingenting behöver lagas och det finns därmed ingen ursäkt för att ringa Rolf; förutom den där han är sårbar, och faktiskt bara ringer och säger: "Hej, jag tyckte det var jätte trevligt att umgås med dig, vill du göra det igen?"
Så vad gör Birger? Jo, han skruvar själv på något sätt upp en packning eller något under handsfatet så Rolf kan komma över igen, och det gör också Rolf. Men Rolf tycker det är så konstigt att packningen bara har gått upp av sig själv.
Och då händer det, ett möte mellan två människor som är så magiskt: Birger säger:
"Du, helt ärligt var det jag som gjorde det där. Ja, jag tyckte det var så trevligt sist vi pratades vid så ja, jag gjorde det där."
Och Rolf bara skrattar och tycker, visst, gubben är lite tokig men ändå härlig. Och det slutar med att de dricker kaffe tillsammans. Tillsammans, smaka på ordet. Tillsammans.
Tillsammans är vi starkare.
"Hällre äta gröt tillsammans, än fläskkotlett ensam"
Välkommen till min nya blogg!
Jag heter Anton, men mitt namn är väl mindre betydelsefull än något annat.
Jag är utan värderingar, förhållningar eller förväntningar vad gäller blogg och jag skriver vad jag känner för.
Enjoy!
Jag är utan värderingar, förhållningar eller förväntningar vad gäller blogg och jag skriver vad jag känner för.
Enjoy!
